Firandet av allhelgonahelgen är en gammal tradition och redan på 800-talet firades betydelsefulla helgon den 1 november, som också ansågs vara början på vintern. Allhelgona traditionen har mer och mer övergått till att minnas och hedra våra bortgångna nära och kära.
Vi tänder ljus och smyckar gravarna, en sed som härstammar ända ifrån medeltiden.
Jag tycker det är fantastiskt fint med alla tända ljus på kyrkogården och de visar verkligen hur ljus gör skillnad i denna mörka tid.
Själv har jag inget behov av att besöka en särskild grav på kyrkogården för att komma nära den som gått över till andra sidan. Jag tänder lika gärna ett ljus hemma bredvid ett fotografi. Jag tror att nära och kära hör våra tankar, att ljuset vi tänder till deras minne når fram ändå.
Det är som att dimman lättar eller att dimslöjorna är något tunnare vid de särskilda helger då vi ägnar tankar åt och längtar än mer efter de som inte längre finns i livet. Julen, påsken och Allahelgonahelgen är sådana helger för mig. Närvaron av de på andra sidan blir tydligare och förnimmelser av olika slag blir lättare att känna igen. Himlen är mycket närmare än vi trott. Våra nära och kära finns bara en tanke bort.