Händer det att du reflekterar över dina relationer och varför ni fortfarande umgås, eller fortsätter du att träffa gamla vänner som på rutin, fastän ni egentligen inte har så mycket gemensamt?
Det är som vi sitter fast i gamla hjulspår och även har föreställningar om att det inte går att skaffa nya vänner, att vi inte kan det, särskilt inte när vi har blivit äldre.
Det finns en massa fördomar kring det här, som att man redan har sin vänskapskrets i en viss ålder och ogärna släpper in någon ny i den, eller att man inte har tid att lära känna nya människor men är det verkligen så?
Jag själv har lärt känna många helt fantastiska människor på senare år och jag har upplevt att det med åldern på ett sätt har blivit lättare i relation till andra. När det inte finns samma krav att man ska vara på något speciellt sätt, inget socialt spel, man släpper på masker och att umgås blir mycket mer avslappnat. Inte som i ungdomens självupptagenhet, istället mera inlyssnande och med en nyfikenhet på den andre. Man riktar sig mer utåt istället för att ha den där inre dialogen med sig själv.
Jag gläds alldeles särskilt åt att möta likasinnade, de som har utvecklats åt samma håll, har liknande grund att stå på och som förstår och inte dömer, med en ödmjukhet för hur vi handskas olika med livets upp- och nergångar.
Det är nu ett nytt år med nya möjligheter och kom ihåg att delad glädje är dubbel glädje. Våga släppa någon ny person nära dig och du kan få en vän för livet. Det är sann rikedom.
j
