Förra helgen besökte jag min 83-åriga mamma i mitt barndomshem, i Kristianstad. En kort visit för att hjälpa henne med praktiska saker och för att träffas. På grund av coronaviruset har vi inte haft möjlighet att ses sen i februari. Denna korta resa skänkte mig ytterligare ett meningsfullt möte.
Fullmakt.
Jag behövde bland annat hjälpa min mamma att hämta ut mediciner på apoteket och för det behövde jag en fullmakt. Ett särskilt dokument jag hade skrivit ut ifrån apotekets hemsida och som jag hade med mig ner.
Matinköp och blommor.
En lång inköpslista fick jag med mig in till stan, morgonen därpå. Jag hade inte många timmar på mig. Jag kom ner sent fredag kväll och åkte tillbaks hem till Stockholm söndag eftermiddag. På en tidig lördags morgon promenad, i mina hemkvarter, plockade jag blommor som jag placerade ut i små vaser till mamma, att njuta av.
Synkronistiska möten.
Har du varit med om möten som plötsligt infaller på de mest osannolika sätt? Kanske du tänkt på en person lite då och då. Plötsligt dyker personen upp där du vanligtvis inte brukar befinna dig. Kanske du tänkt att du skulle gå någon annanstans men ändrar dig i sista stund och följer din första ingivelse. Om du inte hade gjort det hade ni aldrig mötts. Kanske du tar en annan väg, en annan buss eller reser vid en annan tidpunkt. Och just därför sker det ett alldeles särskilt meningsfullt möte.
Mitt möte med Eva.
Exakt ett sådant meningsfullt möte var jag med om under min korta vistelse i Kristianstad. Jag funderade precis på att gå ett annat håll för att uträtta ett ärende utanför stan, när jag fick en plötslig ingivelse, en impuls som jag följde. Jag ville gå in i gallerian för att besöka en butik som har klänningar jag tycker om.
Direkt fastnade jag för klänningen här ovanför. Jag älskar ju starka färger och den här var som gjord för mig! Det här kommer bli min favoritklänning i sommar, tänkte jag. Otur som jag hade med storlekarna stod jag och gick igenom en hel ställning med klänningar för att hitta just min storlek, när jag kände mig iakttagen. Mitt framför mig står Eva, min allra bästa vän, ifrån en svunnen tid.
Tiden stannade.
Just i denna stund var det som tiden stannade och det kändes som ingen tid hade passerat alls, fastän det var så länge sedan vi stod varandra nära, så nära att jag till och med var med henne på BB när hon födde sitt barn. Vi konstaterade att åren har gått. Hennes dotter är 36 år idag.
Jag behövde visst inte ha dåligt samvete.
Jag har tänkt på Eva många gånger, även precis innan jag reste ner nu och jag har haft dåligt samvete för att jag inte har hört av mig mer. Nu när vi pratade som om ingen tid passerat sa Eva att hon också har haft dåligt samvete. Jag har alltid skickat brev och vykort genom åren men hon har varit dålig på att höra av sig tillbaka. Det här har jag inte alls tänkt på, det var ju ändå jag som hade valt att flytta 60 mil bort.
Eva sa också att hon hade tänkt på mig alldeles nyligen och funderat på om jag hade kvar mitt gamla telefonnummer. Det var så skönt att känna samhörigheten igen. Som om ett osynligt band alltid funnits mellan oss.
Själsfamilj.
Jag har en stark tro på synkronistiska möten, möten som har en särskild mening och att vi får dessa möten när vi behöver dom. Jag tror också att vi har särskilda band till några av alla de människor vi möter i livet, band som alltid kommer att finnas där. Vi är själar med ett särskilt samband. Jag tror också på tankens kraft och att vi kan attrahera till oss människor vi behöver möta.